Olle

Olle skickade mig en utmaning:

Du är utmanad att välja något eller några ställen i film eller bokvärlden du skulle vilja åka till… Det spelar ingen roll om det är påhittat eller på riktigt.

Tack Olle.
Jag väljer liksom du tre platser:

1.Tom Bombadills hus i Sagan Om Ringen.
Tom hoppar runt som en galen magtjock sago-Beppe Wolgers och allt är bara fallande blomblad, skummande bägare och fullständigt underbart.
2. I baksätet på Steve Mcqueens 1968 Ford Mustang G.T.390 Fastback under den galna biljakten i Bullit. Jag känner att jag skulle behöva den adrenalinkicken just nu.
3. Hawaii 1982- Jag skulle vilja vara Magnum. Korta skjorts, perfekt mustasch, röd ferrari, saltstänkt solsken, vackra damer att rädda, lojala kamrater, one-liners och ända ett stänk av vemod.

Whenever i hear that mellow saxophone...

Undrar vad det som får, framför allt killar, att bli intresserade av konståkning?
- Det är fart och fläkt och hela den biten.

Jag sitter på golvet i biblioteket. Ben Webster omfamnar mig med sin varma drömmande saxofon-ton.
Världen snurrar behagligt, Ardbeg i blodet.Var fan är mitt glas.
Jag måste ha mer, bara lite mer. Något slags vagt snöoväder håller staden i ett järngrepp.
Eller kanske inte ett järngrepp, men något slags grepp. Ett smörkolagrepp.
Jag som hade hängt fram vårjackan....

Nu har jag inte tid med det här längre,
jag ska ta ett steg till in i Ardbegdimman.
Mera Ben Wester, Ardbeg och magsugande kärlek till alla!

Tom, where is heaven?

God sits in a boat up on the surface of the water
and we are all like fish.
When you die, you float to the surface like a dead carp.
And the big guy hauls you in the boat.
God's a short guy, you know?
He started in the mail room and worked his way up.

The Cold Wind Blows

Jag har gömt mig i köket. Böse & A och Malla babblar i vardagsrummet,
om ikea-golv och någon jobbig snubbe som heter Mark.
Elvis sjunger på stereon och jag är behagligt småfull.

En jävligt fin ardbeg- "almost there" samt vin, vin, dessertvin och vin.
Gott gott.
Jag susar runt som en snabbfotad DJ, byter skivor, häller upp vin, dansar i smyg på muggen.

Nu hör jag hur de pratar om belysning och gäspar. No shit
jag somnar bara vid tanken på belysning, heminredning och nyinlagda golv.

Det luktar skumt här.

Malin kommer in i köket och kallar mig för "CP i huvudet".

Ähhh

Inatt är gatorna våra.

Gatorna ljuger aldrig.

På kvällarna sittar jag på golvet i biblioteket med 100 år av briljant litteratur och fullkomlig musik i ryggen och skriver texter på svenska.
Men det blir bara en vers och refräng, eller två verser och ingen refräng, eller två refränger och ingen vers.

Jag kan inte avsluta någonting. När jag tänkter efter riktigt ordentligt kan jag inte minnas att jag någonsin har avslutat något, över huvud taget.

I morse när jag åt frukost, lämnade jag kaffe kvar i koppen och kanterna på mina rostade smörgåsar ligger fortfarande kvar som små smörgåslikdelar på diskbänken.

Brev till president Victor Propenkov

Hej herr President.

Jag är chaufför åt Club Privé, jag kör den röda bilen.
Jag åker runt runt i stockholm så att olika män ska se
skylten som sitter på taket på min bil.
Den bakomliggande teorin är att när männen ser den halvnakna kvinnan på skylten ska de bli "kåta" och snabbt kasta sig in i en taxi och åka till klubben.
På klubben kan de titta på en show, dricka läsk och för 5000kr få en avrivning i bubbelpoolen.

Jag stannar ofta och fikar på McDonalds sveavägen.
Där brukar jag möta Ulf, som kör den andra bilen. Vi pratar ibland om fotboll och ibland om tjejerna på klubben. Ulf är kär i Vladimira, en av de nya dansarna. Jag har försökt säga till honom att han inte har någon chans, att Vladimira gillar killar med pengar och guldsmycken, men han vägrar lyssna.
Mellan tuggorna på sin torra chokladmuffin pratar han om att det "fanimej är hans tur att vara lycklig" och allt han skulle kunna ge henne, "ett nytt liv i ett fint mexitegel-hus" och "hälsosamma svenska värderingar".
Jag brukar titta ut genom fönstret på motorcyklarna och tonåringarna i mjukisbyxor som passerar på sveavägen. Jag lyssnar inte längre.

Jag röker alldeles för många gula blend när jag kör runt runt stockholm i bilen, ibland stannar jag mitt på västerbron och
funderar på att kasta mig över räcket.
Men sedan tänker jag på min innekatt och vem ska mata honom om jag hoppar?
Jag kliver tillbaka in i bilen och fortsätter köra runt runt.

Vid 5-tiden på morgonen ställer jag bilen i ett garage i rönninge och sedan tar jag pendeln hem till min lägenhet i johanneshov.
Jag brukar stå i köksfönstret röka, klappa katten, äta en äggsmörgås och titta ut på globen och bilarna som rasar förbi på motorvägen.
Sen stänker jag lite vatten i ansiktet, borstar tänderna, läser en stund och somnar.

No retreat, no surrender.

Pratade just med Rebellmicke i telefon. Vi hann växla några ord om Top Cab och chaufförernas löner innan jag hör ett gurglande ljud i bakgrunden varpå Rebellmicke säger (som en spansk fotbollskommentator) "Valterkräktesjustpåmattanjagringersen".
Vilken ordkonst, vilken tungvrickande verbalitet.
Jag bara skrattade och lade på.

Vore det kul att ha en liten look-alike som spyr på mattor, stapplar runt och inte kan prata rent?
Jag vet inte. Rebellmicke gör det ju bra.
Jag blir nervös. Jag vill lämna tillbaka de små liven så fort de luktar illa eller låter. Illa.
Jag är bara en dagdrömmande Huck Finn, på väg mot nästa äventyr, med matsäcken på en pinne över axeln.