Have you seen the old man...

Kollar flygpriser till London. 1675 spänn....
Efter animerat, själfullt samtal i taxin, (vi susade genom söderledstunneln, 15 meter under alla socialfall, pundare och lallare i tajta svarta jeans) konstaterade vi att, fan vad trevligt det vore att dra till London en helg och dricka lite guinnes och promenera längs minnenas dimmhöljda boulevarder.

Nu sitter jag i köket och äter lufttorkat och dricker mexikansk öl. M borstar tänderna och undrar troligtvis vad i helvete jag håller på med. Jag hör Bruce i sjunga i mitt huvud. Vi var hos Mikey på 30-års kalas. Jag svävade vid balkongdörren och bara väntade på att någon ville hänga på ut och röka. Hela veckan hade jag gått och väntat på att få bomma en tagg och stå på balkongen och suga lungorna fulla med James Dean- och Marlon Brando-romantik.
Tack Mikey & Karin för god mat, rött och röka.

Jag är lite trött men det rycker i mina knän, jag vill dansa och sjunga nattens lov.

God natt mina damer och herrar. Låt drömmarna läcka in i era liv och fylla era hjärtan med hopp, jazz och kärlek.

Honey hush...

Det händer inte mycket.
Helt enligt tidtabellen har kvartalets förkylning slagit till och jag är varm, matt och uttråkad. Tittar på Bourne-trilogin i soffan som bara blir mer och mer obekväm. Jag kommer få liggsår av den jäveln.

Don't get around much anymore...

Jag dricker Cuttaway Hill Estate Pinot Noir och lyssnar på Jazzvinyler. Jag eldar i kakelugnen, förgäves.
Jag väntar på att någon skall bekräfta mig, en röst utfrån som skär in som ett sökarljus i min ensamhet och säger du finns, du lever...

Satan! Nu lirar Johnny Hodges och det svänger så ryggraden håller på att hoppa ur led, jag måste resa mig och ta ett par steg. Za za zaap too too da da da daad daa.

Man vet att man har nått en bra fyllnadsnivå när man dansar runt på parketten och sjunger;

Missed the Saturday dance
Heard they crowded the floor
Couldn't bear it without you
Don't get around much anymore

Smuttar på mitt glas, tar en liten bit av den köttiga italienska korven som ligger på ett fat tillsammans med en lättrökt, lufttorkad skinka och en liten bit dyr nötig ost från alperna.

Var är M frågar du dig? Din jävel.

På "kickoff".
I garderoben på Clarion Sign med delägarballe i ena handen och ett glas gratisdricka i den andra.

-Är flaskan halvtom eller halvfull?
Skit samma det finns ju tre till i köket.

Jag behöver tobak, jag behöver stå i fönstret och dra djupa bloss på en cigarett och titta ner på gatan och de ensamma nattvandrarna som släpar förbi där nedanför. Titta upp på mig, min vän och höj ditt glas i en skål - vi är alla ensamma men någonstans där ute i dimman finns det någon som väntar på oss. Med kärlek, kyssar, förståelse och ömma famntag.

The Nearness of You

Fårö del 3:

Vi dricker Californiskt rött med kvällssolen i ryggen och havet, hagarna och de vindpinade husen i ögonen. Rönnbären glöder i rönnbärsträdet. Svalor seglar över våra huvuden som pappersflygplan. Vi ler och skrattar åt allt. Med rött i blodet låter vi kvällssolen gjuta liv i oss igen. Vi rätar våra ryggar och möter världen med stolthet, tacksamhet, nyfikna ögon och fåglarna sjunger plötsligt igen.

Senare:

M skrubbar färskpotatis i köket och Ben Webster spelar sin släpiga saxofon på spiselhällen.

- Vi såg Stromboli, hon puffade.
- Hmm, som en drake
M minns förra sommaren i Tropea. Ben Webster är en GIGANT. Han klär min värld i sammet, djupblå sammet. Jag borde gå ut i köket och steka något men jag kan inte släppa taget om ordmaskinen. Den kräver min fullständiga närvaro, jag boxar på tangenterna så det smäller i pappret och jorden skälver.


Levande ljus, en svartblå natthimmel, magen full av entrecote, Chet Baker blåser i sin trumpet för oss och sjunger med sin spöklika stämma, M diskar. Ska jag hälla upp en Laphroaig och låta pekfingrarna gå? Det finns rött kvar i flaskan och flera flaskor i skåpet därtill.
Aah nu jammar Mose loss och jag är negersvängig på ett gathörn i 50-talets New York. Burn burn go man go!
Bassolo och en ensam hi-hat, sapp sapp, dum duum doom doop, boom tjoff och alla är med igen. Svetten lackar - go man go! Voom! Pianisten fullkomligt belägrar tangenterna, äger dess vita och svarta, vilt svängande, själ.
Jazzsjälen, vi måste alla odla vår jazzsjäl. Låt den gro och bli stor och allsmäktigt kärleksfull. Stor nog att omfatta hela världens mirakel och eld.