Clark Olofsson

Dag 1-5:

Ok. Jag hade en tanke om att skriva något varje dag.
Redan första kvällen la jag den tanken på hyllan.
Jag var helt slut.
Men glad. Ingen ångest. Ingen panik.
Henry verkar gilla mig. ok. ok.

Dagarna flyter ihop som mosad banan och kranvatten. Tiden står still men dagarna går oerhört fort utan att lämna några minnen kvar av vad vi gjort.
Veckan började med att Henry vaknade vid 6-tiden. Jag betvingade honom och vi sov till efter åtta. Han väcker mig varsamt genom att sittandes i sängen säga "tjaaaa".
Sen insisterar han på att ska spela upp en scen ur Ed Wood (klipp) vilket vi gör. Sen tar dagen och veckan, vid.

Henry är en liten gladlynt men ondskefullt planerande och duperande despot som med en väl avvägd cocktail av leenden och olydnad tvingar mig att tjäna honom, mata honom, vagga honom till sömns och trösta honom när han snubblat över ett munspel eller en nalle.
Och jag drabbas av Stockholmssyndrom och kan inte låta bli att med tårar i ögonen längta efter honom så fort jag får ett par timmars frihet.

Så känns det nu när jag belönar mig med maltwhisky och hårdkokt amerikansk deckare i bokform. En arbetsvecka över. Tack Henry. Och Puss.

Just Kids

Pappaledig dag 0:
Ok, imorgon börjar min pappa"ledighet". Jag är pappa till Henry. Henry är min son.
Det är konstigt.
Han och jag skall leva i symbios med varandra i 12 veckor. Som tvillingstjärnor. Jag fixar käk, han springer runt med sina stora ögon och säger Däeee! eller Tjaaaa!
M försvinner in i jobbdimma och jobbångest.
När jag tänker på hur det ska bli är M inte alls med i bilden, det känns dock inte ensamt. Men det kanske bara beror på att jag vet att hon finns där. Med all sin trygghet och all sin kärlek.
Om jag på riktigt kan komma till insikt att jag inte är ensam. Då kanske livet ställer sig på sin rätta köl och allt kan börja gro och växa. Jag är inte där än.

Jag och Henry.
Henry och jag.
Jag ska sjunga för honom. Han kan spela munspel och stampa takten.