Se dig inte om.

Det är så här det känns alltså.
Det värker i magen och mina kinder blossar rött. Jag har svårt att röra mig.

Jag stod i biblioteket i söndags och lyssnade på Jungleland.
Jag klappade takten, jag sjöng med, jag tog mig för ansiktet och jag grät.

4 juni på stadion -
30 000 blödande hjärtan och jag.

"...the poets down here
Don't write nothing at all, they just stand back and let it all be
And in the quick of the night they reach for their moment
And try to make an honest stand but they wind up wounded, not even dead..."

Ett bra år för skorpioner

Första dagen på jobbet 2009. Solnedgången färgar himlen rosa över stan, jag lyssnar på Lawrence of Arabia Suite och drömmer om sanddyner och mörka mystiska ögon i beslöjade ansikten.

December försvann som i ett litet svart moln av ångest, fylla, bröllop, Eldkvarn och fet mat. Mamma spenderade sin årliga vecka på Danderyds sjukhus - det är alltid ett rum högt upp med utsikt över Edsviken, Mamma i landstingets pyjamas och med rufsigt hår. Någon storasyster som moraliskt stöd och jag står i hörnet med svettiga händer medan M och systern pratar med Mamma.

Ångesten slog ner mig i skorna den 19:e december. Den satte sig som en tjock snaggad mobbare på mitt bröst och petade mig med smutsiga, snoriga fingrar i ögonen. Människor jag tycker om hade bjudit in mig till tillställningar. Jag var oförmögen att glädjas. Jag ställde in allt, med opersonliga SMS och nu vet jag att de tycker lite, lite mindre om mig.

Jul, ja... Nästa år tar jag min feta bleka mage och flyger till en solig vulkanö där tomten kommer med klapparna i en kanot och man stannar uppe hela natten och dansar kring en stor eld nere på den ljumna sandstranden -
"You will never stray for everyday
Your Christmas dreams come true"

2009 ska bli ett bra år för skorpioner sa C.
Vi får väl se.

Jag jagar inte regnbågen något mer.
Lås inte dörren, jag är på väg hem.
Jag har slutat drömma, du är allt jag vill ha.
Jag lämnar dig aldrig igen.