Anteckningar från sommaren # 2 - Skärgården, Lundell, Otacksamhet.

Norrmansö.

M & Dr B lägger patiens och tomma kaffekoppar står på bordet. Cornelis
sjunger om Fredrik Åkare och jag glider rastlöst runt i fuktig skjorta, öppnar lådor, fingrar på sommarwhiskeyns kork, packar upp kläder. Kastar mig tillslut på sängen med händerna bakom huvudet.
Vi ringde Rod och ylade som hundar. Han fyller 33 idag. Han var på öland med familjen. Satt där mellan kohagarna och skyfflade i sig struts. Mellan tuggorna snackade vi kort om M's mage och Leons ohämmade öldrickande.

Refsnäs Brygga:
Jag önskar att en långbent och storbröstad badnymf skulle klättra upp för badstegen, vrida vattnet ur sitt hollywoodhår, ta min blick och min hand. Leda mig upp till ett stort trähus, uppför trappan in ett luftigt rum, där gardinerna dansar i pålandsvinden. Klä av mig och älska mig länge och långsamt. Tills solen lägger sig att vila i havet och ännu en varm djupgrön sommardag är till ända.

Det är grått på grått men med ljus ovan moln. Segelbåtar ligger på hårt i vinden
Med buktande segel glider de norr- och söderut med Tjockös Irlandsgörna strand som fond. Jag längtar ut i Europa. Efter stekos, kamratskap, cigarrer, kall öl och varmt rött vin. Efter fumliga, nyfikna händer. Efter något nytt, något oupplevt. Kan jag slita mig loss?
Hoppa i en av motorbåtarna som ligger framför mig och bara dra iväg?
Söderut till Stockholm, kliva på Arlandabanan till flyget. Inhandla en biljett vid en av de där diskarna i terminal 5. Flyga ner till någon vänlig stad vid atlantkusten. Uppsöka ett enkelt hotell, ta ett rum med utsikt över hamnen, gå ner på stadens trånga gator, köpa mig några skjortor och underkläder i Egyptisk bomull; två par byxor, en ofodrad kavaj och en lädertrunk att stoppa allt i.
Slå mig ner på en krog i en av gränderna högt ovanför hamnen och beställa in en karaff rött och långsamt röka en cigarett rullad av den bästa tobaken pengar kan erbjuda...

Nu vankas det sillunch uppe i huset, med M's föräldrar. Kanske bäst att jag går ditåt så jag inte verkar otacksam, introvert och drömsk.

Refsnäs:

Vet hut era djävlar!
Jag ligger på sängen och lyssnar på min gode vän Ulf Lundells sommarprat från 2007. Han kallar Stockholm för "en hård liten stadjävel" med gator som är som catwalks och fan om han inte har rätt. Alla mäts av alla som är rädda för att mätas.
Jag är jävligt trött på det. Frågan är om man ska flytta till en större stad där man kan röra sig fritt i sin egen strömfåra. Fast det är förbannat osannolikt att jag skulle göra det. Så det får väl bli en flytt ut från stan.
Jag skulle vilja bo på en plats där jag kan se staden. Ana den vid horisonten. Höra den andas när vinden ligger på från rätt håll. Nära så jag lätt kan gå in i dess famn om jag vill eller vända den ryggen när STADEN blir för påträngande.

På väg hem
Jag ser ett rökfärgat nästan genomskinligt moln på himlen ovanför flaggstången där en vimplel förstrött böljar i sydvinden. Löven prasslar i grannen stora ask och vi ska snart åka hem. Hem till vår instängda lägenhet vid Gomorras utkant. Till skrikande grannar vars barn krossar fönsterrutor och pissar på innergården. Hem till tafatt nydushat knullande uppe på sängen och kliande röksug, till täppta näsor och raggarbilars motorvrål nere på Sveavägen. Till högar med smutstvätt och obetalda räkningar. Till damm och ruttnande frukt. Till förpliktelser och drömmar som piskats blodiga av verklighetens läderrem. Till horder av illa klädda turister med rynkade pannor i nerspydda gathörn. Hem till telefonen som ändå aldrig ringer. Till tystnad och utanförskap.

Jag skulle vilja stanna här på landet. Äta en sillmacka i gräset med en kylväska fylld med iskall öl och supa mig full tills himlen ramlar ner och stjärnorna brinner. Somna och vakna upp i en stor sval säng bredvid en tyst kvinna med mörka drömmande ögon....äh! Lyckan är som en tappad tvål.

Jag är avslappnad, lite rädd, törstig förbannad och tung i själen. Orkar inte resa mig. Om jag bara kunde stanna tiden en stund. Jag ligger på glasverandan och bläddrar förstrött i en bok av Lundell. Min vän Ulf Lundell. Jag skulle vilja springa på honom någonstans, göra mig lite jobbig och presentera mig: Johan Hammarbäck på SKAP, du minns vi pratade några gånger i höstas, lägenhet, Spanien, bil, influensa etc. Han spricker upp och säger jaa, hej hej, tar emot min utsträckta hand. Sen står vi där på gatan och pratar en liten stund. Om barn, livet och hur jävla svårt det är att vara verkligt närvarande, att verkligen, verkligen känna på verkligheten. Den är som syrénbusken där utanför fönstret. Jag kan se den. Nästan känna dess doft och höra hur vinden river i dess blad. Men jag kan inte ta på den, inte närma mig den.

M äter gröt och en liten larvig hund skäller borta mot gräddövägen till.