Jerry Lee och sommaren i stockholm 2008

Hittade en maskinskriven anteckning från förra sommaren:

Jerry Lee sjunger för oss och hettan ligger som ett lock över stan.
Vi hade tänkt åka ut till svalkan på landet men dit var andra släktingar på väg. Vi får nöja oss med vinden som sveper in över värtan, in över saltsjön. Vi tar våra bleka ben och promenerar i skuggorna på malmskillnadsgatan med solstol över axeln ut till skeppsholmen där vi slår oss ner bakom den första böjen i skuggan av en liten krökt ek.

Luften står stilla här inne, jag känner mig febrig. Jag vill bada men i vattnet bor grymma, smittsamma alger. Ironiskt va? Vi värmer uppp jorden och tar samtidigt bort den..........ah jävla skit, jag kan inte tänka klart, det flödar inte som det ska. Jag måste ställa mig under duschen och kyla ner mig. Det kommer att fräsa när vattnet landar på min stackars trögtänkta panna.

Nu sjunger Jerry Lee duett med en brud som låter som en knarrig gammal kyrkkärring.

Maskinen glider till vänster när jag boxar på tangenterna, jag måste jobba på min slagteknik.
M går runt med tummstock och mäter fönsterbredd och höjd. Ska vi trotsa hettan och åka
till det stora, pengaätande, småländska varuhuset? Nej, jag klarar inte att trängas med bukfeta pappor, tatuerade morsor och deras knubbiga korvätande sockerstinna barnmonster.

Jag vill sitta på en höjd i skärgården, låta min hjärna matas av salta vindar och knacka ner briljanta short stories på min fina gråa maskin. Min fina gråa gamla Facit som jag frigjort från dess tjänst hos staten. Maskinen som nu får bära fram mitt geni, genom tangenterna till fina handgjorda papper.
- Jag sitter här och dricker, jag tänker på dig, undrar var du är och tänker på kärleken vi en gång kände, sjunger Jerry Lee.

Klockan är 12.23 i stockholm och jag undrar om jag hinner ner till lunchkrogen i bottenvåningen i tid för att äta lunch med Walter.
Mitt liv är som en countrylåt som aldrig vill ta slut. Jag skulle vilja vända sida eller byta skiva. Byta till svängig jazz med liten besättning. Ben Webster, Roy Eldridge och grabbarna kunde få ta över för en liten stund. Blåsa in lite rökig framtidstro i mitt sepiatonade liv, i min färgfattiga och vindpinade tillvaro.

Hon kommer fortfarande förbi ibland, för att älska spillrorna av mig, jag krossas lite mer för varje gång, men hur skulle jag kunna säga nej? Hon får mig trots allt att känna mig levande. Smärta har en förmåga att kunna göra det.
Hon har rökt mig ända ner till filtret och nu börjar jag bränna hennes fingertoppar. Snart tar hon mig ur munnen och krossar mig mot bottnen av en iskall, smutsig askkopp. Där ligger jag med bruten rygg och dör långsamt, känner hur livets sista låga sakta slocknar i mig.

Stockholm 20080801

Hundarna i Granada

En ung man i uniform bär sin trumpet genom folkmassan, som ett vapen. Stadens skyddshelgon San Juan De Dios firas idag.
Utanför katedralen är det fullt med folk; spanjorskor med kindben, uppklädda familjer som vinkar till varandra över gatan, vördnadsfulla änkor på rad, latinskt allvar i de unga männens ansikten, vackra kvinnor i svart som krossar oss med sina leenden.
Trummor ekar mellan husen och världens sorgsnaste ensammaste trumpet blåser en melodi hämtat någonstans djupt nere i den andalusiska folksjälen.

Rodrigo skjuter skarpt med sin dyra kamera. Han är verkligen inne i det, riktar sin sanningsmaskin mot gamla damer med läppstift, generaler i grönt med uniformerna tunga av medaljer, de vackra i svart, små barn med mittbena och bästa skjortan, patienterna som står och lutar sig mot räcket på balkongen ovanför gatan.
Det river och hugger i bröstet, jag tar på mig mina solglasögon och låter tårarna komma fram.

En spöklik tystnad lägger sig när processionen stannar och orkestern slutar spela. Det känns som jag ska lyfta, som om vinden skall lyfta mig upp och bära mig ut, upp, högt över bergen och tillbaka till M igen.

Dessa dagar...

Tankarna står stilla, som fiskar i en vild forsande flod.
Jag skulle vilja skriva något om livet och kärlek och allting, men det blir bara smuts och hål i strumporna av alltihop.
Spriten tar inte längre.

På lördag drar jag till Spanien med min broder Papa Rod Paras.
Vi har ett uppdrag från en högre makt. Vi ska susa fram längs Autivoa Medeterrania, över uttorkade arroyos, genom de magnifika bergen, i tunnlarna öppnar vi bilfönstren och ylar som glada hundar. När natten faller sitter vi på torg kantade av frasiga palmer,
beställer dos mas por favor och fyller våra tjocka magar med små små tapas och immiga öl som aldrig, aldrig tar slut.
Vi röker cigariller på den stora balkongen med havet och bergen, vi pratar om allvarliga saker, jag öppnar mitt hjärta och under tystnad tittar vi på hur den blå cigarillröken klättrar mot den kolsvarta iberiska natthimlen.