Hundarna i Granada

En ung man i uniform bär sin trumpet genom folkmassan, som ett vapen. Stadens skyddshelgon San Juan De Dios firas idag.
Utanför katedralen är det fullt med folk; spanjorskor med kindben, uppklädda familjer som vinkar till varandra över gatan, vördnadsfulla änkor på rad, latinskt allvar i de unga männens ansikten, vackra kvinnor i svart som krossar oss med sina leenden.
Trummor ekar mellan husen och världens sorgsnaste ensammaste trumpet blåser en melodi hämtat någonstans djupt nere i den andalusiska folksjälen.

Rodrigo skjuter skarpt med sin dyra kamera. Han är verkligen inne i det, riktar sin sanningsmaskin mot gamla damer med läppstift, generaler i grönt med uniformerna tunga av medaljer, de vackra i svart, små barn med mittbena och bästa skjortan, patienterna som står och lutar sig mot räcket på balkongen ovanför gatan.
Det river och hugger i bröstet, jag tar på mig mina solglasögon och låter tårarna komma fram.

En spöklik tystnad lägger sig när processionen stannar och orkestern slutar spela. Det känns som jag ska lyfta, som om vinden skall lyfta mig upp och bära mig ut, upp, högt över bergen och tillbaka till M igen.