Funiculì, Funiculà

Lisboa 2011

1.
Spatserar nedåt längs folktomma gator. Det är alldeles tyst och luften är tjock.
En vind kommer nerifrån floden och stumma hundar glider förbi längs husväggar med svansarna viftande. Vi letar efter utsikt men hittar ingen. Forsätter vår spöklika promenad ner mot vattnet. Landar på Snack Bar. Jag skickar in Doc och han snubblar ut igen med stora sejdlar immiga av kall Super Bock. Portugisiskt gäng vid långbord i typisk flummig sydeuropeisk stil får in fat efter fat med grillade sardiner, rykande fläskkött och väldoftande kyckling. Han suckar djupt; "Aahh Super Bock..." och tar en mun av den kalla livgivande, livräddande drycken. Atlantbrisen sveper plötsligt sval runt husknutar och bara anklar.
Diga Lisboa står det på en banderoll hängande på ett utblåst kvarter. "Han är här också", säger Doc.
(Fan vad gott det vore med en cigarett nu. Herregud. )
Trött nu. Men mår gott.
(Doc djävlas med en full liten tjock unge med Monchichi-hår som glider in och ut ur Snack Baren).

2.
– "Det är kört med den här stan, jag hatar det."
Vi är i utkanden av ett dött Barrio Alto med ”Hashish” ”Cocain” på tvärgatorna.
Nej tack. Fan, inte ikväll asså. Jag har en regel ingen hashish på måndagar, men du – tack, stort tack alltså. Verkligen.

Vi släntrar in på halvtom bar med latin jazz i högtalarna (Mambo?) (Fania-style?!) (bra!). Bara jänkare här (eller två brudar, resten visar sig vara portugiser), 5 patrons och vi.
Två jänkarbrudar. Hindenburgh och Lolita. Hindenburgh vill knulla men är tjock, full och ärligt talat ganska ful. Lolita är smal, nykter och vidrigt elak. Portugiserna de hängt med har gått ut på gatan. Hinderburgh gråter nu, fet i sin djungelmönstrade klänning. Lolita tittar på henne med sina råttögon. Försöker bräka något compassionate men kan inte dölja sin avmätta ondska. Gå hem och sov Hindenburgh. Fan stå inte och gråt i mojitodimman i Barrio Alto.

3.
Trött som en jävla apkung. Casanostra. Eller vadfan stället heter. Grönt och ljusgrönt på väggarna, konstigt gult ljus härinne. Småkass italienare, trevligt sorl i den trånga matsalen dock. 80-talsdesign som ska se ut som 50-tal. Peach Pit!
Greker, bögar, gråa svenskar, ett par på dejt. hon rätt söt, halvblond i djungelblus, han ser ut som en tobaksaffärsarvtagare. Tre män i skjortärmarna i ett hörn, som bara sitter och väntar på att bli Corleone-mördade. (Pistol tejpad bakom muggstol) (Tre skott, släng revolvern. Gå långsamt ut.)
Doc, åter från piss på legendariskt trång snedtaksmugg, hojtar "we like a pay" på slavisk engelska. Nu vidare till mirador där ett sömnigt ölpimplande med utsikt skall ta vid. Jag längtar efter Hank.

Mirador. Två kalla bir och fin fin utsikt över floden. Bron lyser som en horisontell jävla julgran och Jesus (the original revolutionary) sträcker ut sin öppna armar mot oss. Öppnar sin famn för oss, guds myror.
Ett flygplan blinkar in över bron och strax ett till. Halvvanliga portugiser med fina leenden dricker kaffe iklädda halsdukar tätt virade kring halsen. Floden böjer sig utom synhåll, svart och tung. Alternativkids och punkare dricker varm öl och kramas. En jycke lufsar runt runt dem. Rastlös. Sällskapssjuk. Jag vet hur du känner dig, jycke.
Snubbe i liten hatt och rejvjeans står på tå och snackar med leende kille i mohawk och en hårdrocksbrud. Någon spelar tamburin. "Det räcker nu" säger Doc med snutröst.

I liten Franksinatrabar i ett helt plötsligt jävla vimmlande Barrio Alto. 40 cm lång raffdvärg kommer med drinkmenyer. Kurvig Nanne Grönvalldvärgprinsessa. "Hon gillar att visa upp sin stjärt" säger Doc.

4. Miradorbir tills Atlantvinden kyler oss. Snabb piss på Knasenmugg och sen styr vi mellan flator pundare stegen mot Barrio Alto och dvärgnannes mojitohak. Hon steppar fram från under bardisken och ler, gestikulerar ”stor” eller ”liten” vi garvar two large mojitos, obrigado.
Det rasar lite i huvudet när jag tänker på att jag är hemma i morgon. Det har varit välbehövligt och skönt med denna mentala paus men helvete vad många knutar jag har att lösa upp där hemma. Nu kommer fägringen säger doc när 4 alldagliga men kanske ändå rätt söta unga portugisiskor kliver in i lokalen och samtidigt kommer dvärgnannes snubbe DeNiro med groggarna. "Fan den är som en jävla kostcirkel" konstaterar Doc glatt och böjer näven runt sin graal med Mojito. Brasstung jazz i bakgrunden och det börjar lätta lite. Jävlar det var tryck i den mojiton. Mojitones. The Mojitones.

Fan vilken lite schlagerdiva hon är! Doc smyger iväg och kollar efter fägringen medan Louis Prima sjunger ” I ain’t got nobody”. Doc kommer tillbaka och hävdar att men ser välklädda, äldre portugiser bakom en dörr. Tydligen är det sant också. Säger han. "
"Fan det är som om någon häller sprit in i örat på en" säger jag. Det landar i knäna.
Ett jävla badkar Mojito.
"Ska vi ta en till?" Säger Doc.

Clark Olofsson

Dag 1-5:

Ok. Jag hade en tanke om att skriva något varje dag.
Redan första kvällen la jag den tanken på hyllan.
Jag var helt slut.
Men glad. Ingen ångest. Ingen panik.
Henry verkar gilla mig. ok. ok.

Dagarna flyter ihop som mosad banan och kranvatten. Tiden står still men dagarna går oerhört fort utan att lämna några minnen kvar av vad vi gjort.
Veckan började med att Henry vaknade vid 6-tiden. Jag betvingade honom och vi sov till efter åtta. Han väcker mig varsamt genom att sittandes i sängen säga "tjaaaa".
Sen insisterar han på att ska spela upp en scen ur Ed Wood (klipp) vilket vi gör. Sen tar dagen och veckan, vid.

Henry är en liten gladlynt men ondskefullt planerande och duperande despot som med en väl avvägd cocktail av leenden och olydnad tvingar mig att tjäna honom, mata honom, vagga honom till sömns och trösta honom när han snubblat över ett munspel eller en nalle.
Och jag drabbas av Stockholmssyndrom och kan inte låta bli att med tårar i ögonen längta efter honom så fort jag får ett par timmars frihet.

Så känns det nu när jag belönar mig med maltwhisky och hårdkokt amerikansk deckare i bokform. En arbetsvecka över. Tack Henry. Och Puss.

Just Kids

Pappaledig dag 0:
Ok, imorgon börjar min pappa"ledighet". Jag är pappa till Henry. Henry är min son.
Det är konstigt.
Han och jag skall leva i symbios med varandra i 12 veckor. Som tvillingstjärnor. Jag fixar käk, han springer runt med sina stora ögon och säger Däeee! eller Tjaaaa!
M försvinner in i jobbdimma och jobbångest.
När jag tänker på hur det ska bli är M inte alls med i bilden, det känns dock inte ensamt. Men det kanske bara beror på att jag vet att hon finns där. Med all sin trygghet och all sin kärlek.
Om jag på riktigt kan komma till insikt att jag inte är ensam. Då kanske livet ställer sig på sin rätta köl och allt kan börja gro och växa. Jag är inte där än.

Jag och Henry.
Henry och jag.
Jag ska sjunga för honom. Han kan spela munspel och stampa takten.

Mörk öl, mörk själ.

Kylen brummar som en lungsjuk grizzlybjörn. Det snöar stillsamt. Snön är inte lika vacker från en trappa som från fyra trappor. Alla lampor är släckta och belysningen i granen målar mina kinder gula och gröna.
Snart ett år av terapi. Jag och min Anders lever i symbios. Eller han lever ju inte ett jävla skit i symbios med mig men jag vill gärna tro det. Jag vill gärna att han dygnet runt vistas i det lilla rummet i birkastan, med sina Freudböcker och sin abstrakta men lugnande konst. Iklädd nyputsade loafers, och välstruken röd skjorta sitter han med from min och medkännande ögon och väntar på mig. Jag minns inte vad han har för byxor. Färgade jeans?

Sista veckorna på året är som virveln av det sista vattnet som töms ur ett handfat.

Det är så kallt att till och med bilarna på parkeringen fryser.

Muggen

När blev det självklart att använda toalettborsten när man varit på muggen?
Vid vilken ålder inträdde detta kutryggade beteende som en självklarhet?

Jag har inget minne av att jag tidigare i livet borstade rent.
När jag flyttade hemifrån gjorde jag aldrig rent muggen.
Jag minns en skinande ren oanvänd toalettborste från IKEA som stod och sov i ett hörn i badrummet.
Men jag minns inte att det var smutsigt.
Var kanske mitt avskräde rent som glas och is?
Doftlöst och kliniskt. Nästan vackert och heroiskt?

Nu när kroppen börjar dö börjar allting lukta.
Som en gammal sliten insvettad kavaj.
Livet går från nytvättat och av mysk och blommor doftande till solkiga kragar och fläckiga manschetter.
Snart är jag en av de där feta gubbarna med stinkande andedräkt och gåslever på slipsen.
Nu är jag en av de feta gubbarna.

Midsommarnattens köld är svår

Jag drömde om dig inatt. Du höll på
att packa in ditt bohag i en mörkblå Saab 900. En man med öppet, vänligt ansikte och osäker blick hjälpte dig. Det var hans bil. Han skulle ta dig hem.
Sen stod vi i en hiss jag sa - Är han också förälskad i dig?
Du bara skrattade ditt stora ärliga skratt.

Sen vaknade jag och det var midsommarafton. Denna hora av aftnar.
För att vara specifik vaknade jag okristligt tidigt av att H satt på mitt ansikte och sa "lalalamamamama".
Som vanligt.
Sen var det upp och frukost och in med en jävla massa prylar i liten lånad bil och ut ut ut mot Tynningö dit vi bjudits av Mickey Mike och Karin. Kö till färjan, 24 grader varmt, kärringar i vitt som rökte cigaretter, barn som sålde glass, hallon och gåtor. Sen över sundet och helvete vad fort det gick att komma fram till huset, ta vänster nu! Omfamningar och handslag. Nya och gamla bekantskaper. Tre hundra snoriga barn som rosslade, hostade och sparkade varandra i huvudet när de inte var upptagna med petting och ett vanvettigt limsniffande.

Lunch med sillar, strömming,lax, västerbotten och knäcke. Nubbar hälldes upp i immiga glas och stjälptes ner i torra halsar. Ölen skummade och solen sken. Barnen rusade iväg och cigaretter tändes i smyg och jag blossade så gott under ett parasoll.
Sen var det bad i 14-gradigt vatten. Det ska en svensk blekfet löntagare för att bada under sådana jävliga förhållanden. Jag stannade på bryggan, förnöjd. Dolde min blygd under vacker skjorta. Kaffe och Karins mammas saffransbulle. Sen in med en jävla massa prylar i liten lånad bil och hem. Ingen kö till färjan. Jag somnade vid Norra Lagnö, H somnade. M satt bakom ratten och tog oss hem med barsk min.

Kvällen fortsatte med fotbolls-vm och Dr Bossa på besök. Helvete vad trött jag var. Hade ont överallt. Bakfull redan kl 18.00. Inget hjälpte. Sömnen tog mig tillslut.

Ny dag. Ny sol. Åska. Vit dag? Nej. Röd. Och skummande guld.

Glad sommar, din jävla sorgliga ensamma skuggfigur.

If not for you, Winter would have no spring (lördag)

Ok, då sitter man där i soffan i vardagsrummet. Det luktar gott av kaffe i lägenheten och rulltårta med vispgrädde står uppställd på bordet. Man smuttar på kaffet, sätter skeden i rulltårtan och skyfflar in.
Oskar Schönnings Belgrad Tapes, nyinköpt på promenad på grusiga vårgator, rullar på stereon. Det är disigt och milt ute, M är vacker och Henry sitter i hennes varma famn och äter majskrok. Man känner ett styng av något som kanske är lycka, en soltörstande vårblomma av lycka tränger upp ur kalla jorden som är min ångest.

Jag vill möta våren cyklandes på en sån där gammaldags cykel med enormt framhjul, sjungandes för full hals ackompanjerad av 16 000 trumpeter och pukor. Fåglar ska svepa fram över mig som jas-plan i formation.
Hela jävla cirkusen med apor, elefanter, tigrar, clowner, lindansare, akrobater, knivkastande zigenardvärgar, hästar och en fet cirkusdirektör, ska forsa fram runt omkring mig. Vi ska drapera hela jävla stan i kärlek, glädje och brödraskap.

Vi får väl se. Men för ett ögonblick var livet och solen och planeterna i balans.

Tack.