Funiculì, Funiculà

Lisboa 2011

1.
Spatserar nedåt längs folktomma gator. Det är alldeles tyst och luften är tjock.
En vind kommer nerifrån floden och stumma hundar glider förbi längs husväggar med svansarna viftande. Vi letar efter utsikt men hittar ingen. Forsätter vår spöklika promenad ner mot vattnet. Landar på Snack Bar. Jag skickar in Doc och han snubblar ut igen med stora sejdlar immiga av kall Super Bock. Portugisiskt gäng vid långbord i typisk flummig sydeuropeisk stil får in fat efter fat med grillade sardiner, rykande fläskkött och väldoftande kyckling. Han suckar djupt; "Aahh Super Bock..." och tar en mun av den kalla livgivande, livräddande drycken. Atlantbrisen sveper plötsligt sval runt husknutar och bara anklar.
Diga Lisboa står det på en banderoll hängande på ett utblåst kvarter. "Han är här också", säger Doc.
(Fan vad gott det vore med en cigarett nu. Herregud. )
Trött nu. Men mår gott.
(Doc djävlas med en full liten tjock unge med Monchichi-hår som glider in och ut ur Snack Baren).

2.
– "Det är kört med den här stan, jag hatar det."
Vi är i utkanden av ett dött Barrio Alto med ”Hashish” ”Cocain” på tvärgatorna.
Nej tack. Fan, inte ikväll asså. Jag har en regel ingen hashish på måndagar, men du – tack, stort tack alltså. Verkligen.

Vi släntrar in på halvtom bar med latin jazz i högtalarna (Mambo?) (Fania-style?!) (bra!). Bara jänkare här (eller två brudar, resten visar sig vara portugiser), 5 patrons och vi.
Två jänkarbrudar. Hindenburgh och Lolita. Hindenburgh vill knulla men är tjock, full och ärligt talat ganska ful. Lolita är smal, nykter och vidrigt elak. Portugiserna de hängt med har gått ut på gatan. Hinderburgh gråter nu, fet i sin djungelmönstrade klänning. Lolita tittar på henne med sina råttögon. Försöker bräka något compassionate men kan inte dölja sin avmätta ondska. Gå hem och sov Hindenburgh. Fan stå inte och gråt i mojitodimman i Barrio Alto.

3.
Trött som en jävla apkung. Casanostra. Eller vadfan stället heter. Grönt och ljusgrönt på väggarna, konstigt gult ljus härinne. Småkass italienare, trevligt sorl i den trånga matsalen dock. 80-talsdesign som ska se ut som 50-tal. Peach Pit!
Greker, bögar, gråa svenskar, ett par på dejt. hon rätt söt, halvblond i djungelblus, han ser ut som en tobaksaffärsarvtagare. Tre män i skjortärmarna i ett hörn, som bara sitter och väntar på att bli Corleone-mördade. (Pistol tejpad bakom muggstol) (Tre skott, släng revolvern. Gå långsamt ut.)
Doc, åter från piss på legendariskt trång snedtaksmugg, hojtar "we like a pay" på slavisk engelska. Nu vidare till mirador där ett sömnigt ölpimplande med utsikt skall ta vid. Jag längtar efter Hank.

Mirador. Två kalla bir och fin fin utsikt över floden. Bron lyser som en horisontell jävla julgran och Jesus (the original revolutionary) sträcker ut sin öppna armar mot oss. Öppnar sin famn för oss, guds myror.
Ett flygplan blinkar in över bron och strax ett till. Halvvanliga portugiser med fina leenden dricker kaffe iklädda halsdukar tätt virade kring halsen. Floden böjer sig utom synhåll, svart och tung. Alternativkids och punkare dricker varm öl och kramas. En jycke lufsar runt runt dem. Rastlös. Sällskapssjuk. Jag vet hur du känner dig, jycke.
Snubbe i liten hatt och rejvjeans står på tå och snackar med leende kille i mohawk och en hårdrocksbrud. Någon spelar tamburin. "Det räcker nu" säger Doc med snutröst.

I liten Franksinatrabar i ett helt plötsligt jävla vimmlande Barrio Alto. 40 cm lång raffdvärg kommer med drinkmenyer. Kurvig Nanne Grönvalldvärgprinsessa. "Hon gillar att visa upp sin stjärt" säger Doc.

4. Miradorbir tills Atlantvinden kyler oss. Snabb piss på Knasenmugg och sen styr vi mellan flator pundare stegen mot Barrio Alto och dvärgnannes mojitohak. Hon steppar fram från under bardisken och ler, gestikulerar ”stor” eller ”liten” vi garvar two large mojitos, obrigado.
Det rasar lite i huvudet när jag tänker på att jag är hemma i morgon. Det har varit välbehövligt och skönt med denna mentala paus men helvete vad många knutar jag har att lösa upp där hemma. Nu kommer fägringen säger doc när 4 alldagliga men kanske ändå rätt söta unga portugisiskor kliver in i lokalen och samtidigt kommer dvärgnannes snubbe DeNiro med groggarna. "Fan den är som en jävla kostcirkel" konstaterar Doc glatt och böjer näven runt sin graal med Mojito. Brasstung jazz i bakgrunden och det börjar lätta lite. Jävlar det var tryck i den mojiton. Mojitones. The Mojitones.

Fan vilken lite schlagerdiva hon är! Doc smyger iväg och kollar efter fägringen medan Louis Prima sjunger ” I ain’t got nobody”. Doc kommer tillbaka och hävdar att men ser välklädda, äldre portugiser bakom en dörr. Tydligen är det sant också. Säger han. "
"Fan det är som om någon häller sprit in i örat på en" säger jag. Det landar i knäna.
Ett jävla badkar Mojito.
"Ska vi ta en till?" Säger Doc.