Mörk öl, mörk själ.

Kylen brummar som en lungsjuk grizzlybjörn. Det snöar stillsamt. Snön är inte lika vacker från en trappa som från fyra trappor. Alla lampor är släckta och belysningen i granen målar mina kinder gula och gröna.
Snart ett år av terapi. Jag och min Anders lever i symbios. Eller han lever ju inte ett jävla skit i symbios med mig men jag vill gärna tro det. Jag vill gärna att han dygnet runt vistas i det lilla rummet i birkastan, med sina Freudböcker och sin abstrakta men lugnande konst. Iklädd nyputsade loafers, och välstruken röd skjorta sitter han med from min och medkännande ögon och väntar på mig. Jag minns inte vad han har för byxor. Färgade jeans?

Sista veckorna på året är som virveln av det sista vattnet som töms ur ett handfat.

Det är så kallt att till och med bilarna på parkeringen fryser.