Ok, jag går i terapi

Min psykolog bär samma förnamn som min far. De är i samma ålder. Min psykolog bär gärna loafers, min far bar gärna loafers när jag var ung. Jag vet inte om det innebär något. Min psykolog har en brits, som jag vägrar ligga på. Jag sitter i hans Lamino-fåtölj. Min farfar satt alltid i en Lamino-fåtölj, han vägrade också att lägga sig ner.
Jag ger inte upp. Jag står upp för mina ideal. Om jag inte gör det, vad finns då kvar?
Ett skal. En bruten man. Ett äggskal krossat, kastat i rännstenen.

Nej. Jag är här. Jag stannar här.

Ok, vad händer annars?
Sir Henry ligger hemma och kräks på köksgolvet, M kämpar på och jag försöker intala mig att det rätta inte är att somna om utan att dra åt livremmen och hjälpa till.

Har varit i Frankrike ett par gånger.
Cannes: jobb jobb, anklever, köttbitar och glimrande, porlande gott lokalt vitt vin. Paris: med svörvlande, rosslande Björn, anklever, chablis, hetsig schawarmatallrik, bir, och pain aux chocolat.

Försöker boka gigs, men ger fan snart upp inför alla självupptagna svin som sitter med sina mörka ögon, ölfläckiga skjortor och vägrar höra av sig, svara på mail, svara på telefon.

Igår var våren här och andades på oss. Vi letar efter nu bostad. Jag är trött på staden med dess nervösa självupptagenhet och dess smutsiga tryne. Jag vill ha tystnad, gräs, vind och stillhet. Jag vill sitta med min bok och ett glas och titta ut över
..över vaddå? Jag vet inte. Bara jag får sitta med min bok och min sprit framför en bokhylla fylld med andra böcker och flaskor med lockande etiketter.

Nu tappar jag farten. Nu lägger jag på.