Fårö # 4
Jag häller upp ett finger Laphroaig och det enda som saknas mig nu är en stor askkopp och ett paket Chesterfield. En filthatt kanske jag borde ha, som kan ligga slängd ovanpå ett grått arkivskåp vi dörren. Slipsknuten slarvigt upplöst, översta knappen uppknäppt och kavajen hängande på stolen bakom mig.
Det var bättre förr.
Innan informationsflödet började dränka oss. Innan vi visste, eller trodde oss veta, så inihelvete mycket. När cigaretter var hälsosamma och bensinen flödade som mjölk och honung. När ett par jeans var uppror och när framtiden var full av varma guldlockiga löften om ännu bättre tider.
Jag får hämta blänkande brottstycken, förnimmelser av det vackra DÅ, genom Lester Youngs saxofon, Elvis glansiga truckerrockabilly, Elmore James oroliga slidegitarr och alla böcker som jag bär med mig i mitt hoppfulla bröst.
Nu är det blåsvart ute och träden avtecknar sig mot himlen som stora trötta skogshuggare med yxan på axeln och törstiga strupar.
M tittar ilsket på mig med munnen full av gott rött. Hon fingrar på sina spelkort och ställer frågor. Jag gillar när det smäller i pappret, orden får liv, det blir tredimentionellt.
Makafakka säger M när patiensen inte går ut. Jag kan bara hålla med.
Nu tittar hon på mig igen. Hon ger maskinen onda ögat.
Varför var det bättre förr, frågar hon. Jag hade tydligare haklinje och kraftigare bröstkorg, svarar jag.
