Mörk öl, mörk själ.

Kylen brummar som en lungsjuk grizzlybjörn. Det snöar stillsamt. Snön är inte lika vacker från en trappa som från fyra trappor. Alla lampor är släckta och belysningen i granen målar mina kinder gula och gröna.
Snart ett år av terapi. Jag och min Anders lever i symbios. Eller han lever ju inte ett jävla skit i symbios med mig men jag vill gärna tro det. Jag vill gärna att han dygnet runt vistas i det lilla rummet i birkastan, med sina Freudböcker och sin abstrakta men lugnande konst. Iklädd nyputsade loafers, och välstruken röd skjorta sitter han med from min och medkännande ögon och väntar på mig. Jag minns inte vad han har för byxor. Färgade jeans?

Sista veckorna på året är som virveln av det sista vattnet som töms ur ett handfat.

Det är så kallt att till och med bilarna på parkeringen fryser.

Muggen

När blev det självklart att använda toalettborsten när man varit på muggen?
Vid vilken ålder inträdde detta kutryggade beteende som en självklarhet?

Jag har inget minne av att jag tidigare i livet borstade rent.
När jag flyttade hemifrån gjorde jag aldrig rent muggen.
Jag minns en skinande ren oanvänd toalettborste från IKEA som stod och sov i ett hörn i badrummet.
Men jag minns inte att det var smutsigt.
Var kanske mitt avskräde rent som glas och is?
Doftlöst och kliniskt. Nästan vackert och heroiskt?

Nu när kroppen börjar dö börjar allting lukta.
Som en gammal sliten insvettad kavaj.
Livet går från nytvättat och av mysk och blommor doftande till solkiga kragar och fläckiga manschetter.
Snart är jag en av de där feta gubbarna med stinkande andedräkt och gåslever på slipsen.
Nu är jag en av de feta gubbarna.