The Nearness of You

Fårö del 3:

Vi dricker Californiskt rött med kvällssolen i ryggen och havet, hagarna och de vindpinade husen i ögonen. Rönnbären glöder i rönnbärsträdet. Svalor seglar över våra huvuden som pappersflygplan. Vi ler och skrattar åt allt. Med rött i blodet låter vi kvällssolen gjuta liv i oss igen. Vi rätar våra ryggar och möter världen med stolthet, tacksamhet, nyfikna ögon och fåglarna sjunger plötsligt igen.

Senare:

M skrubbar färskpotatis i köket och Ben Webster spelar sin släpiga saxofon på spiselhällen.

- Vi såg Stromboli, hon puffade.
- Hmm, som en drake
M minns förra sommaren i Tropea. Ben Webster är en GIGANT. Han klär min värld i sammet, djupblå sammet. Jag borde gå ut i köket och steka något men jag kan inte släppa taget om ordmaskinen. Den kräver min fullständiga närvaro, jag boxar på tangenterna så det smäller i pappret och jorden skälver.


Levande ljus, en svartblå natthimmel, magen full av entrecote, Chet Baker blåser i sin trumpet för oss och sjunger med sin spöklika stämma, M diskar. Ska jag hälla upp en Laphroaig och låta pekfingrarna gå? Det finns rött kvar i flaskan och flera flaskor i skåpet därtill.
Aah nu jammar Mose loss och jag är negersvängig på ett gathörn i 50-talets New York. Burn burn go man go!
Bassolo och en ensam hi-hat, sapp sapp, dum duum doom doop, boom tjoff och alla är med igen. Svetten lackar - go man go! Voom! Pianisten fullkomligt belägrar tangenterna, äger dess vita och svarta, vilt svängande, själ.
Jazzsjälen, vi måste alla odla vår jazzsjäl. Låt den gro och bli stor och allsmäktigt kärleksfull. Stor nog att omfatta hela världens mirakel och eld.