Snapping his fingers, clapping his hands...

Jag har skrivit mycket om sinnesrörelse och Bruce på sistone,
Jag hade tänkt sluta med det.

Men nu sitter jag i soffan, mätt och aningen berusad och tittar på VH1 Storytellers med Bruce. Jag har ett enormt leende på läpparna, en liten tår i ögonvrån. (Skulle jag vara lika tjock som jag känner mig skulle jag klappa mig på min tjocka mage och smacka lyckligt).

Bruce på Tv'n är min bror, min farsa, min pastor och min bästa vän.

Han kliver in i mitt liv och bara är där. Jag kan alltid luta mig mot honom och lita på att han håller mig om axlarna. Ibland överraskar han mig när jag inte är beredd, när jag nästan glömt att han finns, dyker han upp bakom ett hörn med stora famnen och tusen berättelser som får mig att gråta, skratta, småle, jubla, dansa och drömma under mörka natthimlar.

Bruce är den människa jag vill vara, den människa jag drömmer om att bli och samtidigt den människa jag är.