Honey, I want the heart, I want the soul...

Mikey hämtade mig i sin svartgröna självmordsmaskin på gullmarsplan, vi gjorde en olaglig u-sväng och blåste ner till göteborg på fyra timmar. Vi sladdade in i Angered vid tre-tiden, möttes av Mästaren, Ellie, Ellies syster och svåger (världens snällaste, runda skotte med stora bruna ögon). Ellis sportjournalistfarsa jazzade runt i köket och bjöd på fördrink och grillat i solen, vi surrade och rökte och fingrade på kvällstidningsbilagor.

Sen skakade vi med fyrans spårvagn in till stan och kryssade oss fram genom folkmassorna till Ullevi.

Armarna i luften. Händerna på huvudet, om huvudet. Love me tonight for I may never see you again, tårar i ögonen och 58 000 hjärtan som sjöng under den ljusa julihimlen. Sen var det över. Med allsången från Badlands i öronen gick jag trött och utarmad till sömns.

Tidigare idag sköljde allt över mig igen när jag, tillbaka i stan och påväg till farsan, berättade för M. Vilt gestikulerande på rådmansgatan, poserandes och fäktandes med armarna, M påstod att vi hade bråttom till tåget, men jag var fast i berättandet, fast i min kärlek till den 58-årig mannen, myten, brodern från New Jersey.

Nu står jag i min pappas badrum och ser mig själv i spegeln, ögonen fylls med tårar, jag har saxsolot från Born To Run pumpandes i huvudet.

Ett fullständigt segertåg sa Mikey, och det var det. Tamejfan.