No retreat, no surrender.

Pratade just med Rebellmicke i telefon. Vi hann växla några ord om Top Cab och chaufförernas löner innan jag hör ett gurglande ljud i bakgrunden varpå Rebellmicke säger (som en spansk fotbollskommentator) "Valterkräktesjustpåmattanjagringersen".
Vilken ordkonst, vilken tungvrickande verbalitet.
Jag bara skrattade och lade på.

Vore det kul att ha en liten look-alike som spyr på mattor, stapplar runt och inte kan prata rent?
Jag vet inte. Rebellmicke gör det ju bra.
Jag blir nervös. Jag vill lämna tillbaka de små liven så fort de luktar illa eller låter. Illa.
Jag är bara en dagdrömmande Huck Finn, på väg mot nästa äventyr, med matsäcken på en pinne över axeln.