Blues för Jan Banan

Ännu en helg till har rasat förbi.
Lungt och fint den här veckan. Inga galna whiskeykrökarkvällar, inga starköl på tapasbarer, inga citrusfrukter kastades från köksfönster.
25 minuter kvar på helgen.
Jag bokade hotell i New York idag. Första veckan i maj. Det blir dyrt och fint så in i helvete.
Hoppas det är varmt så jag kan svänga runt i min lower east-side taxichaffisskinnpaj.
Sug på det ordet chaffisskinnpaj. ffiss.
Jag vill Lou Reeda runt i east village, smaska på hamburgare och mackor med kött, kött,kött.
Dricka brooklyn lager med en fot på kopparstången och armbågen på den slitna, av 10 000 cigaretters aska brända-, bardisken.
Men det är ju lååångt kvar. Massa liv att njuta av, sånger att sjunga, drycker att dricka, blodiga köttbitar att sätta tänderna i, gator att promenera uppför, skratt att skratta och mycket skärande, blödande ångest i maggropen.

Jag hade sådan blåsvart ångest idag.
Åkte buss till lidingön och det kändes som om jag var på väg hem till en flickvän för att göra slut. Som om hon skulle öppna dörren och allt jag sa blev fel, jag ville säga med snäll och sammetslen röst;
- jag älskar dig men det här går inte längre.
Istället skulle jag vråla att hon var ett svin, jag hatar dig och nu är det fan i mig nog ditt jävla luder!
Jag ville krossa bussfönstret och kasta mig av lidingöbron.
Men det gick över.
Jag skulle ju bara hem till Dr Bossa, Jag fick kaffe och hembakt och en gitarr i knät.

Nu ska jag stå framför bokhyllan en stund och sedan lägga mig och sova.