Blixtrande av vitalitet, formuleringsglädje och en intensitet intill självförbränningens gräns

I:
I helgen lämnade jag tryggheten innanför tullarna tre gånger.
Nu får ni vänta till sommaren, era jävlar, innan jag kliver ut i vildmarken igen.
Jag gick i skogen på lidingö. Jag darrade av rädsla, jag såg indianer med målade ansikten och blåsrör, pilspetsar förädlade med grodgift. Konstiga färger överallt.
Svett stang mina ögon och vildsinta moskiter surrade, och bet mig i nacken.
Jag fick lera på kängorna. I innerstan har vi inte lera. Vid promenader i innerstan får man på sin höjd lite klädsamt guldstoff på skorna. Jag navigerar fram via ljuset av tusen Seveneleven- skyltar.

II:

Jag blir kall och yr av tanken på att "skaffa" barn. Knulla fram en liten tjänsteman.
Med trenchcoat, dåligt hår, svag rygg och kaffegula tänder.
Annnggggrr Plopp! "Hejsan, nu är jag här. Jag heter Bengt." En liten jävla byråkrat med stämpel och papper i högar på ett litet litet bord. I ett litet litet hörn av ett litet litet kontorslandskap. Med en liten liten plånbok och liten liten hjärna.
Jag är inte redo för det. Jag väntar.
(Jag väntar på att ödet ska stå där med en trasig kondom i handen och garva sitt mättade tjocka magskratt).