So Long, Marianne

Jag skriver i det flammande ljuset från
min kakelugn.

Jag skulle kunna vara min egen far.

Jag talar lite och sällan och orden
bär inte någon mening.
De snubblar ur min mun och landar
i koftan, på mitt bröst.
Sanningen spelar sin sång inne i mitt huvud.
I bakhuvudet, mot nacken till.

Jag sparar den till något annat tillfälle.
Till någon annan, till någon med
ljusa ögon och en mun som talar men som jag inte hör.
Som ljuder rakt in i hjärtat som en brinnande pil.

Mitt hjärta är som en stad, belägrad av den drömmande
olyckliga kärlekens armeér.

Elden värmer mina kinder och ögonbryn.

Häll upp lite mer
i mitt glas.